emo -__-

Just nu sitter jag bara och mår dåligt över att han har stuckit. Jag har liksom ingen lust till att göra någonting förutom att sitta själv i mitt lilla hörn och gråta. Pappa "väckte mig" precis och undrade om jag mådde bra nog att gå till skolan (är också sjuk) men jag mår fortfarande kasst. Jag vet inte hur jag ska klara en hel sheffla månad utan Aron. Jag vill ju att tiden ska gå fort men ändå inte för det är snart jullov och jag vill inte att tiden bara ska försvinna när jag har lov för det är ju riktigt najs med ledighet... fast inte lika najs utan honom.
Jag har inte sovit ett blund inatt. Istället satt jag uppe hela natten och antingen grät jag eller så... grät jag. Ha.

Det var inte meningen att detta skulle bli någon sorts emo-blogg nu men ja... Jag kommer inte alltid skriva såhär -.- Men det tar ju ett tag innan man vänjer sig vid att ens andra halva är borta en månad.
En månad.
Shit vad fjuttigt det låter. Här sitter jag och gråter över att han ska vara bortrest i 4 veckor medans andra som t ex min syster får tåla att vara utan sin man i ett halvår eller mer (för att han är soldat och krigar i afghanistan, vilket borde göra en riktigt orolig också o.O). Men jag tänker inte jämföra den sortens kärlek. Det fungerar bara inte så :S.
Min syrra har åtminstonde sin hund att vara med D: jag har ingen hund! men jag vill ha min lilla bebi muff-yorkie ^-^

Förresten.... Aron måste jag verkligen skriva ner den listan här på vad jag ska göra under lovet?! -_-

Idag vet jag annars inte vad jag ska göra förutom att vara förkyld. Jag tror jag ska städa lite också... och gråta lite mer såklart. Eller mycket mer. Aron sa att hans flyg går runt 8 och klockan är 7:12 nu.
Ångest, ångest, ångest, ångest, ångest.
Jag undrar hur han mår och vad han tänker på.
Jag har inte pratat med honom sen han lämna mig igår. Ouch.